Imorse vaknade sonen lagom tills pappa skulle åka 6.15. Pappsen fick byta blöja, men jag var supertrött och tyckte att vi kunde mysa i sängen, vilke oundvikligen ledde till en morgon av tutt-tutt-tutt. Måste verkligen skärpa till mig och kliva upp när han vaknar på morgonen känner jag, annars har det en tendens att bli en massa småtuttande hela förmiddagen. De enda rutiner vi har ännu är läggningen. Försöker lägga honom runt 19, då vaknar han vid 22-22.30 för att äta, vilket passar bra eftersom det är ungefär då vi går och lägger oss. Under dagarna har det blivit lite hejvilt med sovning och ätning, vilket har lett till att han är smågrinig hela tiden. Tror absolut att bäbisen ska få bestämma mattider och äta när han är hungrig, men om det blir en massa småtuttande så äter han aldrig ordentligt, så jag tror ändå att det är dags att styra upp det här lite.

En rutin som han har fått in ordentligen är iaf morgontoalett. Mellan 6.30-7 varje morgon ligger han där i sängen och knorrar o pruttar...och mycket mer än pruttar dessutom... Hehe. Funderar starkt på att köpa en potta och låta honom göra morgonbajsning på den varje morgon, om han ska fortsätta vara såhär regelbunden.

Nu är han nere för natten iaf och jag tar mig tid att blogga lite, fast hela dagen bara har varit kaos. Maken har inte kommit hem ännu heller, börjar bli lite less på att komma i andra hand, att jobbet ska gå före om chefen hans ringer och ber om nåt. Antar att det är en nackdel med att vara gift med någon som gärna ställer upp för andra och är snäll, det är lätt att det blir utnyttjat och tyvärr så blir det lätt att prioritera bort de som står en närmast. Varför är det så egentligen?