Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Jag tycker att det är superviktigt att barnet(ja, Ossian) kan sova själv i sin egen säng, och kan somna själv. Men förutsättningen är ju att han känner sig trygg och sover gott i sin säng. Här tvingas inget alls. Folk må tro att jag tvingar mitt skrikande barn att sova själv, eller att jag låter honom skrika sig till sömns, men så är det inte. Jag vill hjälpa honom att hitta sin egen trygghet, att känna sig trygg och lugn även utan mamma eller pappa.

Men som det är just nu så tror jag att han är inne i en utvecklingsfas, det är många intryck som ska bearbetas. Han är superalert och kollar in precis allt hela tiden, hemma och när vi är ute bland folk. Vi har dessutom ganska mycket aktiviteter just nu, mammafika, öppna förskolan, babysim. Han har börjat drömma rätt mycket, det märks. Och om han då behöver få sova tillsammans med mamma och pappa för att känna sig trygg, ja då tänker jag baske mig låta honom sova med sin mamma och pappa! Jag vet att jag kröp ner bakom mammas rygg ända tills jag var kanske 7 år, när jag vaknade och var otrygg.(lyxen med att ha mamma alldeles för sig själv) Nu har han vaknat och grinat två gånger och nu sista gången ville han inte alls somna om, så då fick han somna i våran säng istället. Jag har unnat mig att kvällsfika så att jag ska kunna somna och inte ligga vaken i hundrafemti år. Min favorit: knäcke med tomat och örtsalt. Så nu ska jag göra mig iordning och krypa ner i sängen bredvid min älskade, underbara son och kramas!

Godnatt!