Funderat lite...sådär som man gör...på det här med nattamning. Så många gånger har jag hört människor(ja tjejer, kvinnor, brudar) prata om det där med amningen och hur viktigt det är. Jodå, jag håller med, gillar det här med amningen stenhårt, har alltid fallit naturligt för mig, även om jag trodde att det skulle kännas lite udda. Sedan pratar man om att man kan helamma i 6 månader, sedan brukar barnet behöva mer näring än så och därför ska man iaf runt 6 månader börja introducera annan mat. Och det är ju här dilemmat med amningen komemr in. Många vill amma lääääänge, för att dom tycker om det och av andra orsaker också säkert. Och visst, fine, det är ju såklart upp till var och en om man vill amma länge, mycket, lite, eller inte alls. Men det som gör mig mest fundersam över är när tjejerna säger att dom vill behålla nattamningen iallafall...NATTamningen, alltså den amningen som gör att man måste kliva upp mitt i natten och vara halvt zombie och dra fram tuttisarna. (sedan är det många som samsover och då är det såklart lite smidigare...men fortfarande...) Jag kan förstå att man vill amma ett bra tag och jag vill nog försöka(om Ossian vill såklart, och inte bits) att fortsätta morgon- och kvällsamma ett bra tag. Men borde inte målet vara att barnet (och därigenom också föräldrarna) sover en hel natt, utan matning? Är inte det det bästa för alla egentligen, att man får sova en oavbruten sömn? Är det verkligen bättre att barnet ammar/tuttar natten igenom. För efter 6 månader så brukar det ju inte heller finnas några fysiska anledningar till varför barnet ska behöva äta på natten, vilket självklart också är individuellt och olika från barn till barn. Jaha, jag vet inte alls jag, tycker som sagt att amningen är skitbra, men tycker också att det känns vettigare att jag i nuläget skulle få sova en hel natt, i den mån det är möjligt såklart!