Funderade lite på det där med "skitungar". Ser framförallt fjårtisarna på stan och börjar redan bäva för när Ossian är i den åldern och vad han kommer hitta på för tok då. Men innan dess så kommer han ju gå igenom flera åldrar, och då hoppas jag att vi kommer ha en hyfsad uppfostran på honom. Inte så att man måste ringa supernanny och be om hjälp iaf. Får man verkligen låta sina ungar bete sig hur som helst utan att säga till? När blev det socialt acceptabelt att låta dom små monstren härja fritt vart man än befinner sig? Om föräldrarna iaf försöker få stopp på buset, ja då är det ju ändå en sak tycker jag, men ibland är det ju lite mesigt också kan jag känna. Neeeej meeeen duuuuuuuuu...typ med gnällig röst! Det där med curlingföräldrar är verkligen ett sant begrepp i min värld!

Jag tror att barn behöver gränser, och att dom hela tiden söker bekräftelse på vad som är rätt eller fel och då måste man som förälder vara där och styra upp. Inte genom elakhet, men genom att vara konsekvent och bestämd, men samtidigt visa hur mycket kärlek som helst. Det är jag mest rädd för, att inte orka vara konsekvent...fast det är ju inte alltid man orkar, men nästan alltid måste man det tror jag.

Men än så länge är det bara mys, mys och åter mys som gäller. Massa pussar och kramar och mys! Försöker komma ihåg att uppskatta den här tiden när han är liten!